Våra berättelser (Av Susanna Isaksson)

Text lånad av Susanna Isaksson</

Mycket i mitt inre handlar om att helt plötsligt se dessa ''berättelser'' jag bestämt är sant angående mitt liv.

Hur jag har en ''mall'' om hur livet borde vara. Där jag nästan har haft både färg på huset, inkomst, mina egenskaper familjerelationer, liksom helt klara.

Det har bara gällt att plocka in folk i den berättelsen, och sätta in de i den rollen som redan finns färdig.

Med följden att ingen får vara den de är. Och där platsar även jag, för jag har själv gjort mig en idealbild av hur jag är. Oavsett den är sant eller inte.

Precis som vi alla gör.

Och för att alla verkligen inte ska missa vår fina förpackning, där innehållet står tydligt på utsidan, under ingredienser, så berättar vi glatt och ingående för de vi möter om HUR vi är.

Händiga, sociala, roliga, rättvisa, pedantiska.

För inom oss är det ju så vi VILL vara. Och har bestämt att vi ÄR. Och vi är så nogranna med att hela tiden berätta detta både för oss själva OCH omgivningen, att både vi och omgivningen inte ser den vi EGENTLIGEN är, utan det skalet vi målat upp.

Följden blir att vi lever ett låtsasliv, i en låtsaspersonlighet. Blandat med andra låtsaspersonligheter.

Detta är givetvis inte medvetet. Men OM jag anser mig vara slarvig, och det är så oerhört hemskt, så förskönar jag omedvetet bilden av mig själv, eller tvingar mig till motsatt beteende bara för att inte vara sån som jag INTE vill vara. Även om den jag redan var, då, var perfekt.

Detta skapar givetvis frustration. Ångest. Sorg. Känslan av utanförskap. Känslan av att inte leva fullt ut? För hur SKULLE du kunna göra det? I en värld där inte ens du själv får vara den du är.

OM nu m,amma/pappa hela tiden ivrat för hur underbart det är med lugna effektiva människor. Så klart att du försöker axla det som de önskar.

Oavsett din egen alldeles perfekta natur.

Men det lämnar dig ju lite sorgsen inuti, för att inte du dög. Och det kanske du gjorde, men allt det vi INTE upplever oss som, vill vi ju gärna vara. Och i det kan det ligga nära till hands att vi tar på oss just den skjortan med de egenskaperna vi tror att andra gillar mer. Tillslut växer den fast.

Men den är inte DU. Jag!

Frustration. Lite irritation. Tomhet kommer säkert därifrån. Känslan av att inte vara sann. Mot sig själv eller andra.

Känslan av att ha blivit lurad är också ganska given i ett förhållande där båda vidtalar sina vackra ''skjortor'' för varandra, istället för att bara vara sig själva.

En dag ser vi bakom. Igenom skjortan, och blir synnerligen förvånade.

Men. Samtidigt som vi har dessa skjortor, så har vi vår berättelse som vi filat på sen barnsben.

The Farytale om vårt fantastiska liv. Den där perfekta sagan om hur vårt liv BORDE vara för att vara ''lyckat''. Vi snappar från alla håll det som är det ''finaste''. Bygger vår verklighet kring denna saga. Och bestämmer oss för att vi lever i den. Människor som kommer in passar kanske perfekt. Eller inte alls. För vi har ju färdiga roller för allt och alla. Och de som egentligen inte passar, passar helt plötsligt för att de tar på sig en mask med egenskaper som vi redan bestämt att de olika rollerna i vårt liv ska ha.

Snacka om fake. Rörigt.

Där är jag nu.

:))

Jag börjar helt plötslig se mig. Dig. Allt som det ÄR.

Inte som jag VELAT att det ska vara. Inte som den som du velat utge dig för att vara. Även om det inte är av elakhet eller ens fullt medvetet.

När vi är inne i varandras berättelser, är vi alla med i spelet. Vi tar inte av oss ''glasögonen'', de där rosafärgade. Vi ber inte att vi ska få se varandra bakom maskerna. Vi är med i detta spelet, med varandras utsidor och berättelser.

Men när vi väl kliver av, tillåter vi även andra att slappna av. Kliva av.

Ta av sig masken och bara vara sig själva.

Precis så fantastiska som vi faktiskt är.

ÄR.

Varken mer eller mindre.


[Susanna Isaksson]