29 sep. 2011

Öva att segla på Livets hav

"Ett skepp är tryggast när det ligger i hamn, men det är inte vad ett skepp är byggt för."
Ur Pilgimsresan av Paulo Coelho


Visst kan vi ha vår båt i hamnen och bara ta ut den när det blåser mild bris och solen skiner. Det blir behagligt och bekvämt, men kommer vi att uppleva extas? kommer vi att känna oss maximalt levande? Och vad händer om det plötsligt blåser upp till storm, klarar vi att ta oss i land då eller går vi under? Kan vi lära oss att segla om vi aldrig prövar friska vindar?

Kanske tryggast att stanna på land! Kanske bäst så! Men Lever vi då? Får vi uppleva Glädjen och Friden? Får vi Uppleva något överhuvud taget?

När känner vi oss mest Levande? När Upplever vi Livet mest? Vad är det som får oss att Känna oss Levande?

Jo våra Känslor!

Ett litet barn Vet detta. De är i sina Känslor hela tiden, ena stunden sitter de och gråter i vårt knä, ledsna för att en leksak gått sönder, i nästa stund har de glömt den trasiga leksaken och springer skrattande ikring och leker med en annan leksak. Barnen är Levande hela tiden.

Jag tror att vi alla sedan vi var barn har fått lära oss att stänga av våra Känslor bit för bit, en efter en. Sakta men säkert drar vi båten upp på land. Bit för bit. Sakta men säkert slutar vi Leva. Bit för bit. Vi pallar upp båten och bjuder några vänner på middag i sommarkvällen i båten fast på land, tryggt och behagligt, alldeles Fantastiskt LAGOM! Men TRÅKIGT!
Tänk om det fanns knappar för alla olika känslor, så vi kunde slå av och på, uppleva bara de känslor som vi är trygga med. Stänga av Ilskan, Sorgen, Besvikelsen.... och slå på Glädjen, Kärleken, Lusten... Men så funkar det ju inte, stänger vi av en Känsla så stänger vi av alla, Behagligt känslolösa, men grått och trist!

Kan vi vara riktigt glada om vi inte kan vara ledsna? Kan vi vara riktigt lugna om vi inte kan uppleva oron? Kan vi segla i kvällsbrisen om vi inte behärskar att segla i stormen?

Jag tror vi behöver återerövra barnet i oss, vi behöver träna oss att vara i våra Känslor. Vi behöver träna oss att segla på våra känslors hav i alla väder.
Vi behöver träna oss att Vara Levande!

Hur mycket Rädsla kan vi Uppleva utan att fly?
Hur mycket Glädje kan vi Uppleva  utan att känna oss tramsiga?
Hur mycket Sorg kan vi Uppleva utan att stänga av?
Hur mycket Besvikelse kan vi Uppleva utan att sluta Drömma?
Hur mycket Frid kan vi Uppleva utan att bli rastlösa?
Hur mycket Kåthet kan vi Uppleva utan att få orgasm?
...
Hur mycket Liv kan vi Uppleva utan att sjunka ner i en behaglig soffa och förmå ingenting, inte ens njuta av den sköna soffan mot vår kropp?

Känslorna är Livet som strömmar genom oss, hur långt kan vi segla på dem utan att drunkna i dem eller snabbt fly upp på land?

Hur mycket vågar vi Älska utan att säga "Det räcker nu!", "Hit men inte längre!"? Varför inte Älska fullt ut? Och om det brister, om vi blir ledsna och besvikna, So what! Det är också Livet, bara en annan Upplevelse, bara en plötslig storm på vårt still hav, en storm som hjälper oss at våga Älska ännu mer!

19 sep. 2011

Kärleksspråk

Våra föräldrar är den första Kvinnan respektive den första Mannen i våra liv, av dem lär vi oss hur Kvinnor och Män är, och hur vi ska vara som Kvinna eller Man.

Sedan följs de av flera, syskon, kompisar, lärare, idoler, vänner, partners.... Våra bilder blir mer nyanserade. Vi blir mer och mer oss själva som Man eller Kvinna. Vi möter flera Kvinnor och Män som blir viktigare än våra föräldrar för oss men rollen som den Första Kvinnan och Mannen kan ingen ta ifrån dem. De är våra modeller på gott och ont.

Efterhand som vi frigör oss från föräldrarna och efterhand som vi växer och mognar, så hittar vi de delarna av föräldrarna som givit upphov till "problem" i våra liv. De bitarna kräver mycket jobb med oss själva, med vårt förflutna, med vår föräldrarelation. Det är lätt att de bilderna fastnar och får vårt mesta fokus, vi blir offer för vår barndom och för bristerna hos våra föräldrar.

När vi sedan möter en partner är det lätt att vi fokuserar på samma brister som vi upplevt hos föräldern av motsatt kön. Vår mor är ju modellen för Kvinnan och vår far är modellen för mannen, någonstans tror vi därför att vår partner ska vara som de var och letar undermedvetet efter de bitar som vi fokuserar på hos dem.

Visst är det sant att våra föräldrar har haft brister som har präglat vårt liv. De bristerna ä en stor del i att vi är som vi Är. Men det är lika sant att våra föräldrar har gett oss massor med Kärlek som har satt lika stor prägel på vem vi Är.

Kanske har vi haft svårt att se och uppleva deras Kärlek, men lika fullt finns den där. Nästan alla föräldrar hur dysfunktionella de än är Älskar sina barn. Men kanske har de haft svårt att uttrycka sin Kärlek på ett språk som vi förstår.

Allas våra föräldrar gjorde sitt bästa hur bra eller dåligt det än var. Kanske  gav de os inte kramar, närhet, tröst eller talade om för oss att de älskade oss, att vi var viktiga och bra. Men om än det skulle vara så  så gav de oss något annat. De uttryckte sin Kärlek på det Kärleksspråk som var deras. Kanske är det till och med så att det som vi ser som en del av deras största brister var deras främsta Kärleksspråk.

Jag tror det är viktigt att hitta våra föräldrars Kärleksspråk, för att vi ska känna att vi var Älskade när vi växte upp, och för att barnet i oss ska kunna känna sig Älskad nu idag. Vi behöver hitta vår Kärlek till våra föräldrar för att kunna Älska och känna oss Älskade. När vi kan Älska den första Kvinnan  respektive Mannen i vårt liv, då blir det också så mycket lättare att Älska den VIKTIGASTE Kvinnan/Mannen i vårt liv och att tillåta någon bli Viktig.

Vissa Kärleksspråk är lätta att identifiera även om vi kanske inte tänker på dem som Kärlek: Som att någon lagade mat åt oss och skötte hemmet, eller jobbade ihop pengar till familjen, köpte och lagade våra kläder, skjutsade oss till aktiviteter och kompisar, läste sagor och gjorde saker tillsammans med oss....

Andra kan vara svårare att se som Kärlek även om det var det: Som allt tjatet på att vi skulle städa vårt rum, eller göra läxorna, eller att vi fick ge oss iväg på egen hand och göra saker utan att de verkade bry sig. T o m sådant som försöken att dämpa våra känslor skedde av omsorg, eller att vi inte fick umgås med vem vi ville eller stanna uppe och titta på tv lika länge som kompisarna, att vi inte fick pengar till allt vi ville, att de drog med oss på tråkiga konstutställningar, tjatet om att gå till frisören och åsikterna om hur vi klädde oss....

Vilka Kärleksspråk hade dina föräldrar? Vilka Kärleksspråk har din partner?

Kärlek är så mkt mer än kramar och ord, blommor eller frukost på sängen. Kärlek kan vara att fixa en grind så att hunden kan springa lös, att låta dig sova på morgonen, att fixa i det gemensamma hemmet eller vad som helst som görs av omsorg och Kärlek. Också när vår partner försöker förändra oss så sker det ofta av Kärlek, de har hittat något som gör deras liv enklare och vill ge oss samma gåva. Det är inte säkert att våra föräldrar eller vår partner har samma Kärleksspråk som vi, att de kan ta emot vårt Kärleksuttryck, eller ge oss den Kärlek som vi kan förstå, men lika fullt så Älskar de oss.

Det innebär inte att vi kan, vill eller måste ta emot deras Kärlek, men jag tror det är viktigt att se att Kärlek inte alltid ser ut som vi förväntar oss.

13 sep. 2011

Livet strömmar

Tankarna strömmar genom mig
Likt energin strömmar genom Alltet
Tankarna är energin som strömmar

När jag håller fast dom
Väcker de känslor i mig

När jag låter dem strömma
Upplever jag flödet
Genom mig

Vissa tankar föder sorg
Andra föder glädje, oro, ilska
I mig

Jag väljer själv
Vilka tankar jag håller fast
Eller om jag vill stanna i Friden

Tankarna på dig
Föder Glädje
Och Kärlek

Jag håller fast dem

11 sep. 2011

Love and let Love

Här sitter vi var och en i vår ensamhet.
Somnar ensamma varje kväll med vår ångest
Över att inte duga, att inte vara något till
Ingen för någon
Ratade av alla och ratande alla.
Inte ens för oss själva.

Vi dömer allt och alla.
Vi dömer oss själva.
Letar fel och brister.
Letar efter det som ska göra det omöjligt
Att finnas tillsammans med varandra.

Bara vara och låta vara.

Vaknar lika ensamma på morgonen
Äter vår ensamma frukost.
Fria från besvikelse
Fria från krav och förväntningar.
Men ensamma.

Kanske har vi för mycket förväntningar
Kanske är vi för rädda för krav
För rädda för att bli sårbara
För rädda för besvikelser
För rädda för att Älska

Vad vi alla vill är att bli sedda
Och accepterade som vi är.
Men ser vi och accepterar vi
någon annan som de är?

Ska det vara så svårt
Att acceptera och Älska någon som den är
Ska det vara så svårt
Att acceptera och Älska oss själva som vi är

Bara vara och låta vara
Tillsammans
Utan förväntningar
Och utan krav
Utan fel
Och utan brister

Bara Se den andre som den Är
Bara Acceptera den andre som den Är
Bara Älska den andre som den Är

Bara Se oss själva som vi Är
Bara Acceptera oss själva som vi Är
Bara Älska oss själva som vi Är

Vi behöver varandra
Men behöver vi förväntningarna
Behöver vi våra krav.

6 sep. 2011

En vanlig sketen onsdagskväll

Jag behöver någon som inte behöver vara behövd.
Jag behöver någon som inte behöver mig.

Vill inte vara otacksam
och är det inte heller
jag är Tacksam!

Så många som vill finnas för mig när de tror att jag behöver dem.
Så många som söker kontakt när de behöver ngn

Men en vanlig sketen onsdagskväll
när allt är trist
när allt är bara vardag
när jag bara är ensam
och less

Var finns de då!

Kanske behöver jag någon som mest när jag inte behöver någon!
Kanske behöver jag någon som inte behöver mig!

Självklart speglar min upplevelse mig.
Finns jag när ingen behöver mig?
Finns jag när jag inte behöver någon?

Kan jag bara vara i mötet med någon
En vanlig sketen onsdagskväll!

Kan jag bara vara
En vanlig sketen onsdagskväll!

Kan jag bara finnas
en vanlig sketen onsdagskväll!

4 sep. 2011

Bakom våra solglasögon

Tänk att Allt, precis ALLT i Livet har en Gåva till mig. Vissa upplevelser har många Gåvor!

För första gången i mitt Liv sörjer jag en nära anhörigs bortgång. Och det är en sådan Gåva! Jag är så Tacksam att jag kan sörja. Att jag kan gråta och tillåta mig att vara i det som Är! Men allra mest är jag Tacksam och Glad för den far jag haft, Glad att han fick ha det bra till slutet. glad också för hans Kärlek och min Kärlek till honom. Tacksam för alla fina vänners stöd. Jag är också Tacksam för alla Gåvor som Upplevelsen för med sig.

För första gången tror jag att jag förstår fullt ut, vikten av att Se andra Där de Är utan att låta bilden färgas av våra egna solglasögon. Att ta av solglasögonen och fråga: "Hur är det?" och sedan verkligen lyssna på svaret utan att tolka eller döma det.

Hur många gånger har jag inte varit där, mött någon i en situation, som jag tror mig ha upplevt samma och utifrån det har jag redan bestämt att den andre upplever det på samma vis som jag. Hur många gånger har jag inte sett någon annans Liv och tyckt "vilket tråkigt liv!" bara för att jag skulle upplevt det som tråkigt om det varit mitt Liv.


Men så är det ju inte. Min Upplevelse är Min och Din Upplevelse är Din! och Jag kan inte veta något om Din Upplevelse med mindre än att jag Lyssnar när du berättar om den, då kanske.

Jag ser det så tydligt nu. Många är de som vill visa sitt deltagande och Finnas för mig där jag befinner mig nu. Alla gör det av äkta Kärlek och nästan Alla respekterar mig precis Där Jag Är. Men ett fåtal tror sig veta vad jag Upplever, utan att ens ha frågat, talar om för mig vad jobbigt och tungt det är för mig, eller att jag ska släppa sorgen och fokusera på Glädjen och Kärleken. Jag är Tacksam också för deras Kärlek, för jag ser att det är Kärlek de uttrycker, men de har fel i sin tolkning av var jag befinner mig. De ger mig Kärlek men de Ser mig inte för de har sina solglasögon på.

Sanningen är den att det är inte alls jobbigt och tungt, Jag Upplever enbart Tacksamhet, Kärlek, Glädje och Sorg. Och Sorgen jag Upplever är inte tung, den är en del av Kärleken. Den är inte heller något som jag vill släppa. Det enda jag vill är att Leva och Känna precis det jag Känner Här och Nu, gärna med din stödjande hand i ryggen och gärna med din famn att  landa i när jag behöver det, men snälla berätta inte för mig vad jag ska uppleva, se mig hellre där jag är!

Denna upplevelse får mig också att förstå att det är dags att sluta döma andras Liv, Jag vet inte hur de Upplever det! Den lär mig att i stället lyssna uppmärksamt och försöka Se dem där de är, utan solglasögon och i respekt.

Stort Varmt tack för allt deltagande, all Kärlek och Allt stöd!

2 sep. 2011

Nu har ljuset brunnit ut

Jag sitter med tända ljus och minns...

Jag minns inte när vi möttes sist. det senaste året har mötena varit få och korta. För inte så länge sedan fanns jag nära men tog mig inte tid. 


Idag önskar jag att jag hade ägnat mer tid åt dig. Det hade inte gjort skillnad i det stora hela, men det hade gjort skillnad i stunden för både mig och dig. Jag vet att du saknat mig.

Fick reda på 18.30 i förgår att far hade blivit dålig och var inlagd, strax innan jag skulle till kören... inte första gången, ämnade ringa för att kolla vidare efter kören... vid 20-tiden fick jag veta att han inte svarade på behandling, det kunde handla om minuter eller dagar.... Åkte genast och plockade upp sonen på vägen... då kom ett sms att han dött 20.42.... vi kom dit vid 22.30. Hade en fin stund med mor, storasyster, svåger och lillasyster som anlände 23.15 .... det kändes bra att vi kunde samlas så många...

Det var inte oväntat, i många år har jag vetat varje gång vi sagt farväl att jag kanske aldrig skulle se honom igen i livet. Men svårt ändå... vissa saker kan man inte förbereda sig för helt.

Hans hjärta orkade inte längre, det hade blivit vätska i lungorna, de försökte med vätskedrivande och att pressa ut vätskan, men det blev bara plågsamt så de beslöt att avbryta behandlingen, som kanske om det hade lyckats kunde gett honom ett par timmar till. Han hade somnat in lugnt och utan smärta, med två ur personalen närvarande.

Han blev 86 år, överlevde sin första hjärtattack i 26 år.

Men jag är tacksam att jag fann min Kärlek till dig och din Kärlek. Då för 11 år sedan innan ditt sinne grumlades. Tacksam att jag gav min Kärlek då. Att jag förstod och att du förstod.

I många år hade jag bilden att du aldrig hade tid. Du jobbade i lantbruket 7 dagar i veckan. Varje dag gick du upp kl 5 på morgonen för att mjölka och utfodra djuren. Inte förrän kl 19 och ibland senare var din arbetsdag slut. Så nog var du upptagen.

Vad jag insåg då inför din 75-årsdag var att du trots det alltid hade tid. Jag minns hur du Älskade att ha mig ikring dig när du arbetade, hur jag följde med dig ut i stallet kl 5 på morgonen när jag var fem år. Hur du lärde mig att fläta med balabanden. Tillsammans drev vi korna på bete genom skogen. De fina samtalen när vi mockade hos grisarna när jag var lite äldre. Höjdpunkterna var när jag fick följa med till Livdjursauktion, Lokalföreningen eller till Maskinhandlaren. Jag minns också hur du "skäggades" med mig som barn. Du var fin med barnbarnen, tog dem med ut i trädgården och gungade, eller på promenad i skogen. Jag minns dig som Varm.

När jag blev vuxen gav du kloka råd från man till man, råd som jag inte alltid kunde eller ville ta emot. Men även om råden inte föll mig på läppen, även om jag inte kunde se det då, så var det en del av ditt Kärleksspråk. En av de sista gångerna vi möttes så frågade du om min frisör hade dött. I 40 år klagade du på mitt långa hår praktiskt taget varje gång vi sågs. Visst var det lite på skämt, men det var också ett av dina kärleksuttryck. Du månade om mig, om att jag skulle se vårdad ut och passa in i samhället. Långa perioder såg jag det som kritik av min person, av den jag var, men du gjorde det av omtanke. Det var ett av dina Kärleksspråk.

Visst finns det andra minnen, minnen som skapade sår i mig och som har gjort det svårt att leva mitt liv. Idag vet jag att jag inte kunde valt en bättre far än dig. Också dina "Det går över till du ska gifta dig", "Det var ett farligt kyssande", dina allvarsamma ord om hur det går om man inte tror på gud på det rätta viset...

Allt detta har varit viktigt. Du har varit Viktig och hjälpt mig att bli den jag ÄR.

Nu har ljuset brunnit ut. Din vandring på jorden är slut. Vi fick 48 år tillsammans.

Tack för alla upplevelser vi delat.
Vila i Frid!

Den 15/9-2011




Får man se så här lycklig ut på sin fars begravning!

Måste bara visa bilden eftersom det är ett unikt tillfälle, andra gången i livet som jag bär slips... för att jag kände att jag ville det...  kanske håller jag på att bli vuxen och sluta trotsa ;)

Ja nog har jag all anledning att vara lycklig, det blev ett jättefint avsked, mycket bättre än vi kunnat ana. Vi insåg nog alla lite förstrött då vi skulle välja musik till begravningen att musik var viktig för far, men kanske inte hur mycket som den kunde förknippas med honom. Ganska hastigt spånade vi fram några orgelstycken till inledning och avslutning och ett par solon, samt psalmer till akten mera medvetet.

Också blev det bara så rätt!

Redan när orgeln började spela Air fick jag tårar i ögonen och grät tyst, först då insåg jag hur mycket far Älskade musik, när sedan solisten sjöng och spelade Oändlig nåd (amazing grace) med värdig känsla (och ja, hon kunde sjunga!) så var det så rätt!

Psalmerna vi valt talade om naturen, odlandet och tron, beskrev vad fars liv handlat om så fint. Avslutningen i kyrkan med solistens Jag har bott vid en landsväg och orgelns An der schönen blaue Donau (vilken jag oroat mig skulle vara för glättig) Var också så mycket far! både texten och musiken.

För mig var det musiken som berörde, och som lät mig upptäcka en sida av far som jag inte riktigt varit medveten om hur viktig den var. Far lyssnade på och Älskade musik, men talade inte så mycket om det, så på något vis har det glidit förbi mitt medvetande.

Nästan som på autopilot skapade vi en fantastiskt fin och värdig avskedsfest till far. Utan att vi visste det, så visst visste vi var vi hade far!

Att sedan få bära honom på hans sist resa här på jorden för denna gång och sakta sänka ner honom i graven....

Så tacksam!